Två bitar kvar...

...och den mystiske givaren har givit sig till känna!



Det var Hans, en tidigare kollega som numer åtnjuter pension. På bilden ovan väntar han på surströmming, en tradition som vi efter generationsväxling på jobbet har släppt - kidsen fattar inte detta!
Vad hade jag då gjort som förtjänade en Dajmchokladkaka? Jo, som så många andra äger Hans med hustru Brita en dator. I händelse av driftstörningar utgör jag första linjens support, ibland ordinerar jag "köp ny" men det gör han inte i första taget. Nu tyckte Hans det var dags att gottgöra, och det görs ju bäst med nått gott! Och nej, han visste inte att just denna kaka är min favorit.
Annars har min förmiddag förmörkats av att jag imorse inför avfärd till jobbet, inte hittade min plånbok. Eftersom jag inte använt den sen i lördags börjar man ju fundera på alla kort som eventuellt måste spärras och så vidare. Tog det dock lugnt på den fronten och vid lunch hörde Elsa av sig och hade hittat den!
Tack för det!
Och som bonus sydde hon ihop hålet i myntfickan. Kanoooonbra, nu fastnar inte kardborren inuti fickan längre. Lite irritersamt när innerfickan vänds ut och in varje gång man tar fram "kamfore".

Lina går ju på folkhögskola på Gotland, nu är hon med på bild på deras hemsa.

Gonatt på er!